När jag vandrar ner för ängen med alla Hundkexen och de solgula Smörblommorna, som växer högre för varje dag, känner jag mig fri. Hundarna springer runt benen och katterna på lagom avstånd från de något påfrestande valparna, ingenting är mer viktigt än att bara vara här och nu.
Jag längtar inte efter någonting, nöjd, lycklig och tacksam över Moder Jords fulländning. Här känner jag mig helt tillfredställd.
Tvilling som jag är vet jag att allt har en annan sida. Nomaden eller den del av mig som tillhör det vandrande folket brukar göra sig påmind när hösten kommer och vindarna börjar bli starkare. Kommer det bli så nu också?
Så länge barnet i mig är fri och jag får gå barfota och bara vara mej, då är jag lycklig. Ibland har jag längtat till de fina salongerna med de fina människorna och trott att lyckan har funnits där. Med bakom den putsade ytan finns även där smärta och rädslan att inte duga.
Jag vet att det som får mig att känna glädje är att skapa, det betyder inte att det som skapas måste finnas för alltid. Nej allt är föränderligt. Det är en konst att släppa taget och inte sörja det gamla, istället känna nyfikenhet och glädje inför det nya. Men det ena utersluter inte det andra.
Naturen är bara här och nu, hela tiden föränderlig och skiftande vacker i alla sina olika former och färger. I naturen känner jag mig levande och vacker. Fri att bejaka hela mig. När jag ser Gudinnan då ser hon mig. Hon påminner mig om vem jag är.
Jag är fri att leva som jag vill. Jag vill leva nu och jag lever!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar