Allt är inte guld som glimmar

En dag i sorg...

Vaknar i vargtimmen. Det är fortfarande mörkt ute och regnet slår mot takpannorna.
Något har väckt mig, en oro kommer krypande i kroppen. Ligger kvar och andas. Lägger en hand på magen
och den andra på hjärtat. Oron kommer utifrån. Jag försöker att somna om men hjärnan kör igång.

Bilder, tankar om en det ena än det andra. Fortsätter att andas djupa andetag, för att kunna släppa ångesten 

som kryper i hela kroppen och trycket över hjärtat.
Magnus sover djupt vid min sida, känner av om energierna kommer ifrån honom men nej.
Tillslut somnar jag och får starka drömmar av svek. Där jag blir sviken av någon som står mig nära.
Vad vill det säga mig? Är det jag som sviker mig själv?
Vaknar och känner en djup sorg i mitt hjärta.
Hela dagen har jag känt sorgen som väller upp ifrån djupet av mig själv. Gamla känslor av sorg frigörs.
Något fick mig att komma i kontakt med den gamla rädslan att bli sviken av de jag älskar. Bli förd bakom ljuset, att känna sanningen i hjärtat och inte bli bekräftad i den.
Tacksam att gamla sår och känslor av sorg får släppa men visst gör det ont. Ser att det som sker
har en större mening att det är en dödsprocess jag går igenom. Ny energi, kraft och nya möten kommer
ur det nya.
Jag står kvar i mig själv, sårbar, kraftfull och öppen att möta de Systrar som vågar spegla sig i mig.
Sanningen, att vara sann mot sig själv och andra är för mig det som skiljer vetet från agnet. De som vågar
tala sin sanning även i rädslan att bli avisad.
Trött på ljuva ord, lismade leenden och prat bakom ryggen. När det väl gäller så vet jag vem som är min vän eller inte. Jag vet att jag är kraftfull, att jag lärt mig sätta gränser, att jag gör det som känns rätt i mitt hjärta, att jag litar på min intuition. Jag är kvinna och jag är stolt över att vara det. Jag lever min dröm. Och jag fortsätter att följa Gudinnans väg, fast jag ibland stunder som dessa bara vill ha ett vanligt arbete 7-16. Gå hem och stänga min dörr.
Men det är ju inte jag och skulle jag hoppa av min väg så skulle jag gå sönder. Min själ är fri att skapa
det som hjärtat säger och jag kan inte svika mig själv och det uppdrag jag har.
När det stormar och utmaningarna kommer som käftsmällar så ducka och res dig igen.
För det handlar inte om dig hur andra agerar eller reagerar.
 Jag kliver ur dramer och konflikter, vill inte vara med i det. Men i det gör jag ett val. Valet att vara ensam eller med människor som vågar vara sanna hela vägen,  som vågar stå kvar när det känns jobbigt, som vågar visa sina skuggsidor utan att projicera dem på andra, som vågar växa tillsammans och respektera olikheter..
Hela mitt liv har sanning, varit min ledstjärna. Men jag vet också att sanningen bor i vars hjärta. Kanske den ser annorlunda ut för dig. Men jag vill lyssna, jag vill mötas, jag vill ta del av din sanning. Du är viktig och jag är viktig, vi är alla viktiga i det stora skådespelet. Vi är en del av allt. Du är jag och jag är du.. Därför gör det så ont att gå skilda vägar..
Och en röst säger det finns ingen separation..
Faaan vad det är svårt att vara människa...
Kärlek till mina Systrar i väven. De synliga och icke synliga!
Gaialiving!